spegelen föll ur min hand och landade med en smäll på golvet. Vissa säger att man får sju års otur när man tappat en spegel med det vet jag inte riktigt om jag tror på. Varför skulle en liten spegel zge en mer otur när jag har haft otur hela livet såhär långt.

Jag hängde upp spegelen på väggen igen och drog en suck av lättnad när jag såg det ändast blivit en spricka nere i vänstra hörnet. i spegelen möttes jag av två grovt svartmålade ögon som va röda och svulna av all gråt de senaste dagarna. Håret som jag för ett tag sedan färgat lila dåg nu platt och livlöst ut och ansiktet va insjunkt och sunkit. såklart jag skule se såhär hemsk ut idag när jag ville va som finast, för mammas skull.

Hela mitt liv har jag haft en klump i magen och varit rädd över att just det här ska hända. När jag va åtta år fick min mamma besked om att hon hade cancer av obotlig form och förra veckan tog det över helt. Nu vet jag inte direkt var jag ska ta vägen antagligen på något fosterhem eller kanske bo hos någon i släkten efterssom farsan drog när jag va fem.  

Drar saktta på mig strumpbyxorna och tänker på hur jag senare idag ska gå fram och lägga en ros på hennes kista efter prästen pratat om sakerna jag själv vill säga men inte kommer kunna min min sprukna röst.

Idag är slutet på något gammalt och början på ett nytt kapitel men en sak är säkert, inget kommer bli som förut.

Hejdå Mamma